Att lära sig av varje repetition

Visste du att jag tar emot kunder för friskvård och utbildning?

Vem vill träffa mig?

Den som vill vara kund hos mig söker utbildning och friskvård. Vad betyder det då? Jo, du vill lära dig mer om dig själv och om människan som organism. Du vill öka din rörelseförmåga. Förbättra koordinationen, bli mer funktionell i din vardag. Du vill slippa behöva dra en djup suck av besvikelse över vad du fysiskt klarar av. Du vill slippa stånka för att det känns så jobbigt att göra ”det där”. Eller så tycker du bara att det är roligt att lära dig om dig själv, hur du kan optimera din inlärning och utveckling och ta vara på all den där utvecklingspotentialen du har. Det kan vara så att du dessutom gillar att rida och vill nyttja min kompetens om det, du vill helt enkelt ge dig förutsättningar för en funktionell sits när du sen hoppar upp på hästryggen. (Eller så är du helt ointresserad av hästar men du är välkommen till mig ändå!).

Du kan vara en rörelsenörd som vill få mer input från en annan rörelsenörd. Du kan vara en soffpotatis. Du kan tävla i en superextremsport eller du kan ha svårt att ta dig upp från en stol utan att ta stöd, och kanske inte kan ta dig upp från ett golv överhuvudtaget. Oavsett är du välkommen till mig!

Hur går det till när du kommer som kund till mig?

När du kommer till mig så träffas vi på en hästgård norr om Stockholm. Du går in i en byggnad som förr var ett stall men som nu är ombyggt. Jag håller till i ett rum där, det är inte jättestort men det är varmt och funktionellt. Där finns en spegel, en bänk och en matta på golvet.

Vi pratar lite, kollar läget. Antingen vill du babbla på massor eller inte alls. Oavsett vilket så går det bra. Jag ställer antagligen lite frågor. Under tiden börjar jag per automatik känna av vad du är ute efter, vad vi ska göra och på vilket sätt. Vilka experiment vi ska göra och på vilket sätt jag ska lägga upp dem. Ingen kund är den andra lik!

Ofta börjar jag med en övning som är till för att försätta din hjärna närmare ett flowstadie. Det innebär att vi ändrar lite hur nervsystemet prioriterar sin prestationsförmåga. Från främre cortex där vi resonerar, värderar, analyserar osv till sensomotoriska cortex som optimerar vår rörelseförmåga. När vi närmar oss flow frisätts också substanser som ger smärtlindring, högre prestationsförmåga och som gör oss på gott humör. Fokus ligger utanför oss själva, på uppgiften och omgivningen. Det här kan låta avancerat eller kanske flummigt, men poängen är att det är precis tvärt om: superenkelt och extremt konkret.

Beroende på vad ditt mål är och hur du är som person så fortsätter vi med mer specifika övningar som fokuserar på det du behöver. Vi tar korta pauser där vi går tillbaka till främre cortex för att analysera och reflektera. Jag gör allt i min makt för att du ska vara högst delaktig i det vi gör, individanpassat till det extrema skulle man kunna säga.

Jag brukar säga att vi ska lära oss något av varje repetition. Med det menar jag att vi ska maximera effekten av övningen och se till att det alltid finns en variabilitet (”repetition utan repetition”). Detta pga att nervsystemet lär sig mer när något är annorlunda än när något alltid är likadant (då lär vi oss faktiskt ingenting och kan t o m glömma bort det vi tidigare kunde). Oftast märker jag att vårt problem sällan är för lite styrka eller för lite rörlighet. Problemet sitter ganska sällan i själva vävnaden (även om den är påverkad såklart) utan i vår tilltro till vår egen förmåga, vår koordinationsförmåga och för att vi inte har gjort tillräckligt mycket varierade rörelser, if you don’t use it you’ll loose it helt enkelt. Men det finns också en princip som säger att vi blir bra på det vi gör. Vi kan alltså börja använda rörelsemönster och vävnader igen och på så sätt återfå funktion. Hur snabbt det går beror på hur intelligent vi gör det. Den här ingången gör att du faktiskt förbättrar din prestation för varje repetition och att det t o m kan kännas lättare för varje repetition. Det visar att vi jobbar med neuroplasticitet! Den utvecklingen går ofattbart fort. Ibland behöver vi såklart göra rena styrkeövningar. Och då kan varje repetition bli jobbigare (obviously). Men även där kan det vara så att nästa set känns lättare än det första, eller att när du gör samma övning om ett par dagar så har din prestationsförmåga ökat enormt. Detta beror också på neuroplasticiteten. Vill du veta mer om det här, då ska du boka tid med mig.

Jag har flera olika tekniker för hur vi kan lära oss av varje repetition. Exempel kan vara att ändra position, sensorisk input, att påverka sin andning, att tänka en tanke, att göra en grimas osv osv. Vilken teknik jag väljer i stunden beror på vad jag tror har bäst effekt på dig just där och då.

Jag skriver inte upp något åt dig. Du får skriva själv. Vissa tar pauser under tiden och vill skriva upp på en gång när de inser något konstruktivt eller skriva ned en instruktion. Vissa skriver när de kommer hem. Vissa skriver en plan för när under veckan de ska göra vad, vissa skriver vad de behöver tänka på, vissa skriver instruktioner till sig själva, vissa skriver alltihop. Många skriver sedan till mig för att ställa frågor om det vi gjorde eller för att få en slags validering, du skickar dina anteckningar till mig för att de blir mer verkliga då på något sätt. Som skillnaden mellan att säga något tyst för sig själv och att säga det högt så någon annan hör.

Varför skriver inte jag? Enkelt: för då får du inte ut lika mycket av det. När du själv formulerar så integreras informationen i ditt nervsystem. När jag formulerar är det bara information.

Vissa kunder vill ha teoretiska, fysiologiska förklaringar på allting och då ger jag det. Vissa kunder vill ha upplevelsebaserad inlärning, det garanterar jag att alla får. Det som varierar är alltså hur mycket vi pratar, och det beror på vad du vill och behöver.

Jag jobbar alltså från ett helhetsperspektiv. Vi jobbar med dina vävnader, din fysiologi, dina erfarenheter, din mentala inställning, dina emotionella reaktioner. Det kanske också låter avancerat och flummigt, men det är det inte alls. Det är solklart och konkret. Jag utsätter dig inte för något jag inte tror att du klarar av. Mitt mål är att du ska inse vad du klarar av.

Vill du veta mer? Vill du boka en tid? Skicka ett meddelande, skicka ett sms till 0707486232 eller skicka ett mejl till serena_jongren@hotmail.com.

Välkommen!

Att höra rörelse

Konstnären och ryttaren Lena Oja avslutar sin essäsamling om ridning och ridkonst Allvarets betydelse som konstnärlig förutsättning i en buren situation – essäer om ridning i det utökade fältet med orden;

Det sägs att det finns de som hör musik i färger. Jag tror att ryttare hör en rörelse, och när människan och hästen lyssnar på samma ton så möts, rör vi oss. Vi rör oss.

När jag läste orden första gången blev jag så imponerad, inspirerad och förundrad att jag var tvungen att läsa dem många gånger om.

På något vis har vi, en konstnär och en fysioterapeut, kommit till samma slutsats. Vi konkluderar att allvaret har en betydelse, den seriösa leken med livet som insats att sitta till häst. Orkestern av nervimpulser som sprider sig likt en löpeld mellan häst och ryttare. Dessa nervimpulser som i vårt inre bildar toner, det evigt sökande efter att dessa toner ska hamna i samma tonart och harmoniseras med varandra. Vi hamnar i flow och känslan av att vi tillsammans bildat en kentaur.

Dessa toner skapas och formas inte bara av oss, häst och människa, utan också av den omgivning och kontext, de yttre utmaningar och möjligheter som vi möts av, ofta med en slags skräckblandad förtjusning. Detta beskrivs så väldigt bra av Lena i hennes essäer. Vilka dumdristiga äventyr vi kan utsätta oss för och hur det kan skapa en inre resa för oss tillsammans med hästen.

Mitt arbete och mitt sökande går ut på att utbilda vårt musikaliska öra. Göra hörseln mer och mer finkänslig för våra toner, och de toner som skapas utanför oss, hästens toner. Att utöka vår räckvidd av toner, att kunna möta hästens räckvidd som när dem får spela fritt kan vara skrämmande i både kraft, energi, uthållighet och finkänslighet. Att lära oss lyssna och skapa alla dessa toner för att hitta mod att möta hästen i all dess kraftfullhet. Vi skapar hela tiden en orkester med de vi möter, oavsett om vi vill eller inte. Förmågan att stämma sina instrument, att anpassa sig till varandra, kräver träning i lyssnande och utförande.

En iakttagelse av pedagogisk struktur för utveckling och lärande 

Ido Portal använder konceptet ”Isolation, Integration, Improvisation”. Det är en sorts systematik som går att applicera genom hela Movementkulturen. Vi gör isolerade rörelser, nästa steg är att integrera flera isolerade rörelser och därefter kan vi improvisera.

I Akademisk Ridkonst av Bent Branderup kan du göra olika prov. De första proven; groundwork, longering och squire speglar hantverket. Klarar du proven bemästrar du hantverket att träna hästen från marken och uppsuttet. Proven därefter som t ex Knight representerar snarare ridKONSTEN.

På fysioterapeutprogrammet fick vi först lära oss olika basfakta, olika isolerade kunskaper och hantverket att kunna undersöka, diagnosticera, behandla och utvärdera. Vi lärde oss dessa olika delar var för sig och sen interagerade vi dem med varandra till en process. När vi sedan träffade riktiga eller påhittade patienter började improvisationen och konsten; ingen människa är den andra lik. Därför är de ramar och regler vi lärt oss bara en riktlinje, konsten är att kunna ta in hela personen du har framför dig.

När vi i Movementklassen pratar om isolation och integrering tänker jag på hantverk. När Bent pratar om konst tänker jag improvisation, en improvisation som bygger på hantverket. Ett annat ord för hantverk kan också vara grunden, ”the basic”. Fortsätter jag följa mitt resonemang är alltså isolation och integration av rörelser, att lära sig nya rörelser, basic. 

Detta blir ännu tydligare i olika kulturella uttryck som konst, musik, teater, dans osv. Du behöver traggla och lära dig hantverket för att kunna uttrycka konsten. Du isolerar, integrerar för att tillslut improvisera.

Hur behåller vi motivationen när vi lär oss hantverket, the basic, isolerade rörelser? Vi kan inspireras av andra som redan kan improvisera och använda hantverket som konst. Vi kan ha ett nyfiket mindset, hela tiden lära oss av det vi gör. Då sker utvecklingen av sig själv. Vi kan ibland gå vidare, till integration och improvisation innan vi egentligen är redo för det. Testa, göra det mer komplext. Inte för att det ska vara någon slags slutprodukt, utan för att kasta oss in i det oförutsägbara. Och för att få nya perspektiv på hantverket och därmed bli bättre på the basic.

Om vi applicerar detta koncept till träning av hästar (eller andra djur) går tankarna till klassisk och operant betingning, vi lär in isolerade beteenden och rörelser. Du kan också lära in kedjor av beteenden, en slags integrering. Du kan sätta ihop två beteenden/rörelser; gör [X] samtidigt som du gör [Y]. Du tar två isolerade rörelser och integrerar dem med varandra. Men hur är det med sista steget, improvisation, konsten? När får hästen improvisera och kan hästen ha ett konstnärligt uttryck?

Nu blir det intressant. Kan jag få mina hästar att kasta sig in i det oförutsägbara, improvisera? Hur gör jag det utan att tappa hantverket? Hur kan jag träna på the basic utan att tappa det konstnärliga? Här inser jag att gränserna behöver vara mer flytande. Se hästen som en kompetent individ, se till att hästens livsvillkor ger förutsättningar för att hästen kan vara den organism i rörelse som den är utvecklad för. När jag kan lita på att hästen är kompetent i sig själv, kan jag också känna mig trygg i att hästen får bibehålla sin autonomi. Vad innebär det? Hästen får säga nej och ett nej respekteras. Det betyder inte att hästen alltid gör som den vill utan att lyssna på mig, för det här innebär också att hästen kan säga ja till mina förslag. Ett autentiskt ja ger den tryggaste hästen du kan få. Det här kan fungera som en slags plattform för trygghet och tillit. Då kan hästen tillåtas att ta initiativ, början till improvisation och konstuttryck? När vi lär oss hantverket kan vi kanske skapa några slags ramar inom vilka integration och improvisation kan ske. Läs nu om det här stycket och byt ut ”hästen” till ”personen”.

När vi lär oss hantverket har vi regler och ramar att förhålla oss till, det är så att säga en del av definitionen av ett hantverk. Det finns ett visst syfte med hantverket, vi lär oss saker av att isolera rörelser. Utan regler och ramar är det svårt att lära oss något nytt eftersom vi i grunden är lata och alltid tar en easy way out, det vill säga gör det vi redan kan. Reglerna har ett tydligt syfte. När vi tagit oss igenom hantverket, när vi har en bred repertoar av isolerade rörelser som vi också kan integrera, då kan vi plötsligt göra något spännande. Vi kan skita i regler och ramar. En av konstens roller är att ifrågasätta regler och ramverk, att vända på perspektiven. I improvisationen är du fri att göra som du vill. Men om du aldrig följt reglerna förstår du inte vad det är du bryter.

Jag aktar mig ofta för att säga att något är rätt eller fel, korrekt eller inkorrekt. Eftersom det är irrelevant. Sysslar jag med basic är det dock rätt och korrekt att följa reglerna. Jag uttrycker mig ofta så här: gör så här, inte för att det är rätt utan för att det fungerar utifrån den här uppgiften. Då håller vi på med hantverk, isolation och ibland integration.

I allt jag lär mig har jag de här koncepten i huvudet. Det ger mig en förståelse för min egen och andras process. Det ger mig inspiration och motivation. Du går alltid tillbaka till basic, hantverk, isolation och integration, oavsett hur avancerad du är. För ju mer avancerad du är, desto mer inser du att det finns att hämta i basic. Du experimenterar med ett nyfiket mindset. Se igenom piff puff, krusiduller och flashighet. Titta på basic så hittar du riktiga mästare.

Det här är ju inget nytt, vi har alla lärt oss det här konceptet när vi gick i skolan. Du börjar uppsatsen med isolerade fakta, därefter integrerar du dem med varandra, hittar samband. Du märker att även den här artikeln följer samma mönster. Men för att det ska bli konst, behöver vi använda hantverket. Konsten har en personlig prägel, först på denna nivå finns plats för det riktigt personliga. I hantverket speglar du dig själv mot redan bestämda ramar, i konsten interagerar du dig för första gången i hantverket. Bara du kan improvisera just som du gör.

Isolation, integration; basic och hantverk, är otroligt spännande och roligt, det tar aldrig slut! Att bara se någon slags slutprodukt är för det första att bedra sig själv, det finns nämligen ingen slutprodukt. Så igen; irrelevant. Däremot ska du leta efter förståelse för hantverket du gör. Vad består helheten av, som ger syfte till detaljerna. Vilka samband finns, vilka olika perspektiv kan jag anta? Vad kan jag lära mig av denna isolerade rörelse? Vad är det som binder samman de isolerade till integrering? I movement kan detta t ex vara squaten som är en enkel brygga mellan olika rörelser. Praktisera basic så förstår du, så upplever du det. I ridningen kan t ex halvhalten (minisquat!) vara bryggan som integrerar. Eller en annan ”default”, en rörelse som hästen har som grund. Men stanna inte heller i en basic där du inte har fler frågor att ställa. Då kan du behöva experimentera med konst och improvisation, för att hitta frågor att ställa till basic igen.

Detta är långt ifrån fördiganalyserat och färdigtänkt, det är en process som ger mig nya idéer och tankeställningar.

”Hjärnan fungerar bättre i rörelse”

Det här blogginlägget fick namn efter ett citat från Anders Hansen: Hjärnan fungerar bättre i rörelse. Jag tänker på alla rörelsegåtor jag utsätter mig själv och andra för, att det finns en anledning till att hjärnan blir så väldigt nöjd av dem.

Anders Hansen är specialistläkare i psykiatri och har skrivit den omtalade boken Hjärnstark som handlar om vad fysisk aktivitet gör med hjärnan. Jag läste boken 2017 och skrev då ett inlägg om den som du hittar här. 

Igår var jag på föreläsning med Anders Hansen och jag tänkte sammanfatta några punkter från den:

  • Det finns en korrelation mellan kondition och koncentration; ju bättre kondition desto bättre koncentration, framför allt den sortens koncentration som kallas selektiv uppmärksamhet, förmågan att fokusera på en sak bland andra saker. Mycket av vår koncentrationsförmåga kommer av ökad aktivitet i frontalloberna, konditionsstärkande aktivitet ger just det. Det finns studier som visar att skolelever blir bättre i framför allt svenska och matte av mer skolgymnastik. Därför hävdar Anders Hansen att skolgymnastik inte handlar om att bli bra på sport, utan om att bli bra på matte och svenska!
  • Minne. Hippocampus, de där två korvarna vi har i hjärnan som har en viktig roll i vår förmåga att minnas, är som störst vid 25-30 års ålder. Men även här finns en korrelation mellan kondition och minnesförmåga! Hippocampus kan alltså växa om du förbättrar din kondition, särskilt ditt spatiala minne blir bättre. Med spatialt minne menas förmågan att förstå rumsliga förhållanden, att hitta och orientera sig i geografisk mening. Fysisk aktivitet stärker även det som kallas konsolidering, när saker går från korttidsminne (arbetsminne) till långtidsminne, vilket sker under natten när du sover. Men det här händer inte på en kaffekvart, det tar 6-10 veckor för nya hjärnceller att bildas.
  • Kreativitet. När försökspersoner fick ta en rask promenad och sedan göra ett kreativitetstest var deras resultat 60 % bättre än när de vilat före testet. Inom en timme efter pulshöjande aktivitet så är din kreativitetsförmåga alltså betydligt bättre, framför allt förmåga till brainstorming.
  • Noradrenalin (ökar vår vakenhet), dopamin (motivation, hjärnans söksystem) och serotonin (ger en känsla av inre styrka) ökar alla tre efter fysisk aktivitet. 1/9 svenskar tar antidepressiv medicin, vanligaste preparatet ökar serotoninnivåerna i hjärnan. Fysisk aktivitet ökar det minst lika bra och ökar dessutom massa annat gott också.
  • Stress. Vårt stressystem (liksom typ alla ryggradsdjurs) består av något som kallas HPA-axeln. Det består av hypothalamus i hjärnan som berättar för hypofysen som berättar för binjurarna hur mycket stresshormoner som ska produceras och frisättas. En av de vanligaste stresshormonerna är kortisol. Detta system är utvecklat för att hantera akuta hot.
    • Kortisol mobiliserar energi
    • ”System 1”; snabb reaktion, kan inte resonera
    • Fysisk aktivitet är en form av stress. Efter fysisk aktivitet sjunker kortisolet till lägre nivå än den var innan. Kortisolet höjs dessutom mindre under fysisk aktivitet ju bättre kondition man har
    • Regelbunden träning lär alltså kroppen att inte reagera så starkt på stress
  • Intelligens. Man har hittat en korrelation mellan bra kondition och hög IQ hos 18åriga svenska män (mönstringen var bra för forskningsunderlag…). Detta kan förklaras genom att hjärnan får 20 % mer blod vid fysisk aktivitet än vid stillasittande. En annan faktor kan vara:
  • BDNF: Brain derive neurotrophic factor. Detta protein skyddar våra hjärnceller och underlättar att skapa kopplingar mellan dem. Vid t ex depression och ångest är BDNF-nivån låg. Förekomst av BDNF ökar – surprise – vid fysisk aktivitet, det både bildas och frisätts mer BDNF. Det fantastiska är att även om man inte ökar träningsdosen för varje träningstillfälle, så får man mer BDNF för varje gång man rör sig.
  • Alltså: mer blodflöde och mer BDNF tros vara orsaken till de ökade kognitiva förmågor som sker vid fysisk aktivitet.

Varför är det så här?

990 000 år av 1 miljon var vi samlare och jägare. Vi vet alla hur snabbt samhällsutvecklingen har gått det senaste åren, industriella revolutionen 200 år, tekniska revoultionen osv. Vi vet att vi inte har förändrats, men vår miljö har! Hadzafolket i Tanzania som lever som jägare och samlare går ca 15-17 000 steg/dag. Amish i USA går ca 18 000 steg/dag. Dagens svenskar går knappt 5000 steg/dag. Vi har minskat vår rörelse med 50-80 % på 10 000 år, utan att vi egentligen förändrats som biologiska organismer.

Hjärnan tror fortfarande att vi springer för livet: för att hitta mat, fly från rovdjur, hitta nya boplatser osv. Att minnet blir bättre av fysisk aktivitet kan förklaras med att hjärnan förväntar sig mer intryck när vi är i rörelse jämfört med när vi är i stillhet. Koncentrationen förbättras för att det har varit en överlevnadsfördel: ökad koncentration vid fysisk aktivitet som t ex jakt gav bättre jaktlycka. Stresståligheten blir bättre för att ju bättre fysisk form vi är i, desto mindre stress behövs för att ändå kunna komma undan lejonet.

Så då till den eviga frågan: varför är vi så jäkla lata? Varför vill vi inte röra oss om det nu är så himla bra för oss? Förklaringen ligger i att vi större delen av vår existens levt i en värld där kalorier har varit svårtillgängligt. Vi har fått jobba för maten helt enkelt. Så då är det inte så konstigt att hjärnan passar på att äta kaloritätt när den kan! Samma förklaring gäller för fysisk aktivitet, hjärnan säger: spara på kalorierna! Suget efter kalorier är anpassat efter en kalorilåg värld helt enkelt.

Redan Hippokrates (460-370 f.Kr.) sa: ”Walking is man’s best medicine”. Det här är inte något nytt helt enkelt. Vi har bara låtit vår lata, kalorisnåla hjärna härja fritt. Först nu inser vi konsekvenserna. Anders Hansen menar att den oerhörda medicinska utvecklingen, framför allt de senaste 150 åren, har gjort att vi glömt kunskapen om fysisk aktivitet. ”Träning – en återgång till den livsstil vi är utvecklade för”.

Vad är optimal träningsdos för hjärnan?

  • Allt räknas. Pyttelite är enormt mycket bättre än ingenting och ger effekt.
  • Få upp pulsen 3 ggr/vecka: 70 % av maxpuls (typ 120, typ inte kunna säga hela meningar sammanhängande).
  • Effekten på våra kognitiva förmågor klingar av efter 45 min löp 3 ggr/vecka, mer konditionsträning än det gör oss alltså inte ”smartare”.
  • De största effekterna finns hos de som går från 0 fysisk aktivitet till mer fysisk aktivitet. Det handlar inte om att få maratonlöparen att springa mer liksom.

Fysisk aktivitet är så mycket mer grundläggande än bara tävling och prestation.

Extramaterial: ungas sömn har minskat med 1 h det senaste decenniet. Vuxnas sömn har minskat med 1 h de senaste seklet.

Intervallträning (maxa typ 30 sek, vila, maxa, osv) är mest effektivt för konditionen. Konditionsträning på maxnivå ”snor” dock blod som annars skulle gått till hjärnan, därför är submaximal träning bättre. Långsiktigt är dock intervallträning bra även för hjärnan.

 

Mina egna reflektioner:

Det Anders Hansen pratar om och studerar handlar om något så osexigt som vardagsmotion. Den forskning han refererar till testar konditionsträning, ofta i form av promenader i hög hastighet (pulshöjande, svettig och andfådd, men inte springa). För mig är rörelse så mycket mer än så. Under föreläsningen påmindes jag av en känsla jag inte känt på ett tag, en känsla jag hade under hela min fysioterapeututbildning: frustration. Frustration över att vi skapar oss en värld där vi gör oss sjuka. Men det är helt logiskt, vi agerar utefter en kalorisnål värld. Vi är inte mer avancerade än så!

Det här blogginlägget fick namn efter ett citat från Anders Hansen: Hjärnan fungerar bättre i rörelse. Jag tänker på alla rörelsegåtor jag utsätter mig själv och andra för, att det finns en anledning till att hjärnan blir så väldigt nöjd av dem, om vi låter oss hänge oss till dem vill säga. Vi är skapta för att lösa problem i rörelse, för under största delen av vår utveckling är det just det som krävts för överlevnad. Och det som krävs för överlevnad blir vi belönade för, eftersom de som blivit belönade för det har överlevt så att säga. Hoppas jag inte snurrade till det nu.

Jag dyker gärna in i rörelsens komplexa värld, i allt från praktik till fysiologi och anatomi. Men det är lätt att glömma att vi ligger så långt efter, att vi först och främst måste skaffa oss nån jävla vardagsmotion (ursäkta språket). Jag vet att det finns otroligt många därute som blir rädda när de känner hur pulsen stiger och när de blir andfådda. Som före detta astmatiker förstår jag känslan fullt ut. Dessa fysiologiska reaktioner har också många likheter med ångest, varför de kan bli lite felassocierade i hjärnan. Vi upplever det som oerhört obehagligt. För att komma runt det här tror jag att det bästa sättet är att vara nyfiken på sin fysiologi. Skaffa oss massa mer erfarenheter som gör oss mer bildade om oss själva och vår förmåga. Öka vår medvetenhet om oss själva. Du behöver inte springa maraton. Du behöver bara vara lite mer nyfiken på din egen fysiologi ❤

(Nu var det här ett referat och det blir därför inte särskilt nyanserat. Att det inte är lätt att röra sig beror inte endast på att vi är lata. Vi kan också ha dysfunktion i centrala nervsystemet, fibromyalgi som ger oss upplevelse av smärta och inte alls massa BDNF. Vi kan ha problem i sköldkörtlar, vi kan ha depression, cancer. Jag tänker inte ta upp allt detta nu, men min sista mening gäller ändå: var nyfiken på din fysiologi ❤ )

Rörelse för ryttare, vad menas med det egentligen?

Vanligtvis brukar jag inte specificera vad vi gör på rörelsepass för ryttare, många tycker att min generella beskrivning är lång nog! Så vill jag att det specifika innehållet ska vara exklusivt för de som faktiskt deltar, även om jag delar med mig innehållet på andra sätt också. Jag tror det är den fjärde terminen som drar igång nu den 20 januari. För ovanlighetens skull tänkte jag avslöja totalt vad terminens första pass kommer innehålla. Jag kommer använda det exemplet för att också beskriva vad jag faktiskt håller på med, även i stort.

Temat på första rörelsepasset kommer vara Muskeltonus. Spänning respektive avslappning, ”tension and relaxation”. Vad är egentligen skillnaden? Vad innebär muskeltonus? Vad kan vi lära oss av att experimentera med det?

Rörelsepassen ger en teoretisk förståelse. Men tyngden ligger på den upplevelsebaserade förståelsen, förståelsen som skapas genom att själv göra, röra sig och uppleva. Du får den teoretiska biten, den analyserande, intellektualiserande, resonerande. Du får den upplevelsebaserade biten, de fysiologiska sensationerna, känner biomekaniken. Du får den känslobaserade förståelsen, hur påverkar detta mina känslor? Du upptäcker din egen förmåga, i detta exemplet kommer deltagarna t ex få upp ögonen för vart de håller onödigt mycket spänning, vart det är svårt att aktivera spänning och inte att förglömma, vart de har lätt att reglera sin muskeltonus. I alla fall i just den här omgivningen, i utförande av just den uppgiften. En medveten självmedvetenhet, kroppsmedvetenhet utökas. På ett mer specifikt plan – vi är ändå ryttare – får vi verktyg till att experimentera med vår sits, den nya medvetenheten kan sedan användas på hästryggen där hästen och vi själva blir vårt facit. Det skapar självklart också en större förståelse för själva begreppet muskeltonus, vilket ökar vår förståelse för vilken betydelse det har för hästen, hästens rörelsemönster, förmåga att bära ryttare, dess aktivering av autonoma nervsystemet (stressnivå), dess känsloliv.

Vi kommer lära oss om hur avslappning i globala muskler, de stora yttre rörelseskapande musklerna, kan ge förutsättning för att aktivera de stabiliserande inre musklerna. Och på så sätt öka vår rörelseförmåga då de globala musklerna kan användas till dynamiskt arbete, också genom att vi genom de stabiliserande musklerna kan övertala nervsystemet att det är tryggt att tillåta hela rörelseomfånget. Märk dock: spänning i globala muskler är inte dåligt, det är en förutsättning för rörelse. Men genom erfarenhet av rörelse ger vi nervsystemet information, ju mer informationsunderlag, desto bättre kan nervsystemet tajma och optimera muskeltonus.

Tycker du att det känns basic? Det är basic, men ju mer erfarenhet vi får desto mer finns att upptäcka. Jag kan göra det hur komplex som helst om du vill. För det finns oändligt med motsägelser, vilket gör det så spännande! Tycker du det känns komplicerat? Det är lugnt, du kommer lära och ta in det just du behöver just nu, alldeles av dig själv. Kanske är det det teoretiska du kommer ta till dig mest, eller så är det den mekaniska delen av biomekaniken, eller så kommer du ta till dig den ökade kroppsmedvetenheten, eller hur du påverkas känslomässigt, kanske kan du reproducera känslan senare med din häst?

Muskeltonus är bara ett exempel på tema. Vissa teman är mer generella, vissa teman är mer specifika, som t ex ridhästens biomekanik.

Vet jag att det är precis det här det första rörelsepasset för ryttare kommer innehålla? Nej! Men det är en grund, sen tar temat alltid olika riktningar, beroende på deltagarnas upplevelser, erfarenheter, frågor, idéer, reflektioner. Rörelsepassen är konstruerade för alla ryttare, oavsett ridstil, oavsett nivå. Oavsett skogsryttare, grand prix-ryttare, hoppryttare, western, islandshäst, akademisk ridkonst osv osv.

Det jag älskar med kontinuerliga rörelsepass för ryttare är att vi kan djupdyka i olika teman, det finns ingen press att vi ska få ihop alltihop vid ett tillfälle. Det finns möjlighet att reflektera och uppleva mellan tillfällena, vi kan följa utvecklingen hos oss själva och varandra. Det negativa är att alla inte kan binda upp sig varannan vecka. Att vi inte har med den fantastiska hästen som kan ge oss facit och vara kronan på verket. Att det teoretiska inte alltid får plats, för att jag vill prioritera den praktiska upplevelsen. Att det är för lång tid mellan gångerna, så vi missar lite av det vi vunnit från föregående pass.

Det är därför jag också erbjuder lektioner med häst, individuella konsultationer för de som vill djupdyka i sin rörelseförmåga, föreläsningar, och framför allt kurser. Kurser där vi har mycket av allt: teori, rörelse för ryttare, och enskilda lektioner med häst.

Efter rörelsepasset brukar deltagare beskriva att de mår bättre än innan, att de är trötta i nervsystemet, att de är gladare och liksom nöjda. Det är inte så konstigt. Jag lägger mycket fokus på att träna att reglera det autonoma nervsystemet, vara i nuet. Vi ger frontalloberna sitt. Vi ger sensomotoriska nervsystemet sitt. Vi ger cirkulationssystemet och alla vävnader sitt. ”Oljar” och distribuerar näring. Vi är sociala, skapar en trygg social kontext där vi odlar nyfikenhet och öppenhet. Finns det något viktigare än allt det att kunna som ryttare? Jag försöker i alla fall göra så gott jag kan för att lägga upp mina ”träningspass” med hästarna på precis samma sätt!

Det ligger mycket tanke bakom det jag gör. Mycket grundutbildning och vidareutbildning. Jag älskar pedagogik. Och det finns en anledning att jag kallar det för Rörelse och inte Träning. Vi undersöker och utforskar i en bredare och samtidigt mer specifik kontext, Rörelse – för människor och hästar – tillsammans.

Subjekt eller objekt? En reflektion om dissociation

Tankar en fredagsmorgon.

Subjekt eller objekt? Dissociation. Känna eller avskärma sig – förtrycka – fysiologiska sensationer, känslor, tankar, rörelser. Tillit till fysisk förmåga.

Att söka avstånd till sig själv, avskärma sig från sig själv. Förtrycka sensationer, känslor, tankar. Leder till sjukdom, allt samlas och förtrycks i vårt system. Det är inte nåt abstrakt och flummigt, det är inte ens rocket science. Det säger sig själv att när ett system inte tillåts fungera som det är skapt för, blir det dysfunktionellt. Det skapar problem. Ju mer som förtrycks och skärmas av, desto större blir konsekvenserna. Ju sämre förutsättningar, desto mindre förtryck klarar systemet av innan det kollapsar.

När kroppen ses som fiende. Inte tillräcklig. Då försvinner tilliten till kroppen, till oss själva. Fiendeskapet leder till avskärmning, vilket leder till mer eller mindre systemkollaps, vilket leder till ännu mindre tillit.

Vi lär oss att kroppen är ett objekt. Vi googlar symtom och gör oss rädda för våra sensationer. Vi blir rädda för pulsen som slår, för muskler som värker, för svetten som rinner, för lungorna som samlar och släpper ut luft. När det ju egentligen är kroppen som visar att den lever. Kroppen som visar att det händer något, att vi förändras. Vi förändras hela tiden. Allt går över om vi låter det. Vi lär oss att vara rädda för känslor och sensationer. Varför ska vi vara rädda för oss själva?

En rädsla för oss själva skapar motstånd till att uppleva oss själva.

Är det detta vi kallar hästträning? Är god hästträning att lära hästen att dissociera? Eller är det att ta motorvägen mot skador och dysfunktion?

Hur kan vi bevisa att det är tryggt att uppleva oss själva som subjekt? Är det en fråga om kontroll? Är det därför vi använder skarp utrustning och skarp träning, för att skapa en falsk kontroll över hästen. Vi ser till att skapa avstånd mellan hästen och hästens upplevelser, lär hästen att förtrycka sig själv. Kontroll. Hur kan vi tro att vi kan ha kontroll när allt, även vi och allt runt omkring oss, ständigt förändras?

Det du upplever just nu, är sant just nu. Men, det är inte sant för alltid! Därför kan vi våga vara i det som är sant just nu. Istället för att förtrycka det och samla på det så att det förtryckta tillslut uttrycker sig. Vi blir sjuka, utmattade. Framför allt gör förtrycket att vi hindrar oss själva från att uppleva hela spektrat av livet. Carpe diem har liksom en poäng.

Jag upplever ständigt nya sensationer i mig själv, som jag tidigare inte tillåtit mig själv att uppleva. Livet blir mer och mer färgrikt. Jag upptäcker att min fysiska förmåga är större än jag trott, än vad jag tillåtit den att vara. Förtrycket av mig själv, min fysiologi, tankar, känslor har hindrat mig från att skaffa mig erfarenheter om min fysiska förmåga. Om alla mina förmågor och egenskaper. Det jag älskar med fysisk förmåga, rörelse, är att den är så konkret. Det säger sig självt, ju mer jag upptäcker om mig själv, desto mer upptäcker jag mina förmågor. Och ger utrymme till mina förmågor att utvecklas.

När vi tror att vår kropp ska se ut på ett visst sätt och fungera på ett visst sätt. Men allt förändras, så vi känner oss ständigt svikna av vår egen kropp. Är det kroppen vi ska försöka förändra eller är det vårt synsätt? Vår fysiologi fungerar som den gör av en anledning. Våra biologiska impulser har ett syfte, när vi lär oss att förtrycka dem är det klart att det får konsekvenser.

Förmåga att höra sin intuition.

Nervsystemet hanterar stora volymer information som inte får plats i vårt medvetande. Information om vår inre miljö och vår yttre miljö. Det finns så stor potential, om vi lär oss lyssna till vår intuition kan vi använda större delar av all den här informationen.

Ta ansvar för sig själv och använda sin autonomi. Du bestämmer över dig själv, och tar också konsekvenserna av det. Det här skapar tillit till varandra. Ge sin häst autonomi blir en förutsättning för att känna tillit till vår häst. Och hästen att känna tillit till dig. För mig är detta att vara autentisk.

Vi har lättare att lyssna på andra utanför oss själva, än att lyssna på oss själva. Att lyssna på sig själv värderas inte lika högt, men egentligen är ju du expert på dig själv. Om du lyssnar. Om vi inte vågar eller tillåter oss att lyssna på vår fysiologi och känslor så tror vi att vi inte har tillräckligt med information, inte tillräckligt med kunskap. Vi jagar efter vishet hos andra, följer dieter, träningsprogram, metoder. Awareness is basic fick jag höra en gång. Om vi inte ens vet vart vi är, hur tänker vi då att vi ska kunna veta vart vi ska? Att lyssna på sig själv borde vara basic, därefter söker vi vishet utifrån. Vi börjar från fel håll, vi börjar med grädden på moset, när vi inte ens har något mos än.

Vi är rädda för mjukhet och sårbarhet. Men det är en del av oss, därför finns det. Att förtrycka det skapar en falsk hårdhet, en falsk osårbarhet. Vi gör oss illa mycket värre än om vi var sårbara från början. Hur umgås vi med hästar? Av ”säkerhetsskäl” ska vi vara hårda och strikta. Jag ifrågasätter den här idén starkt. Hästar lär oss om mjukhet och sårbarhet. Det är en del av vad som gör dem så kraftfulla och imponerande. Det finns kraft i sårbarhet och mjukhet.

Vi har så mycket att slåss mot. Mot vår steriliserade, fyrkantiga miljö. Våra normer och våra förtryck mot varandra, mot oss själva. Därför måste vi medvetandegöra. Vi måste försöka ge oss de bästa förutsättningar vi kan. Vår omgivning och de uppgifter vi ger oss själva har kraft att förändra vårt nervsystem, vår hjärna, våra mönster. Omge dig med tillåtelse att följa dina biologiska impulser. Var den omgivningen för andra. Vi har så mycket rädslor som inte behövs. Vår nyfikenhet kan övervinna den, vår nyfikenhet på oss själva och vår omgivning.

Därför börjar jag varje rörelsepass med världens enklaste övning. Alltid samma. En övning som öppnar upp oss för oss själva och för vår omgivning. Som kalibrerar nervsystemet till vad som faktiskt är, just nu. För att öka vår förmåga att lära, öka vår fysiska förmåga, få tillgång till vår intuition, öka alla våra förmågor.

Förtrycket av oss själva minskar vår tillit till oss själva, vi låter inte systemet fungera så som det är skapat för. Det är inte rocket sience. Förtrycket av hästen minskar tilliten hästen har till sig själv, vi bidrar till dissociation i hästen och oss själva. Dissociation är ett begrepp som beskriver avskärmning av upplevelser. Upplevelser är vad livet består av. Vi försöker överleva genom dissociation. Börja i andra änden, skala bort dissociationen och börja leva.

Det här är fysiologi, kroppens processer. Det är basic.

För mig är det solklart varför forskning visar att vi mår bra av att vara i naturen, vara med djur och rörelse. Det är omgivningar och uppgifter som minskar vår dissociation, om vi tillåter det.

Gå aldrig in i motstånd

Nervsystemet består av hjärnan, går ned som en trädstam genom ryggraden och förgrenar sig sedan ut i varenda vrå av kroppen till organ, muskler, leder, ligament osv. Vi har en tendens att tänka att allt börjar med hjärnan, top-down, som skickar signaler ut i kroppen. Men det går minst lika mycket signaler åt andra hållet, bottom-up! Som t ex Vagusnerven, vårt största nervkomplex, där 80 % av signalerna går från inre organ, hjärta, lungor, muskulatur osv, upp till hjärnan. Ynka 20 % av alla signaler går alltså från hjärnan och ut.

Nåväl. Nervsystemet skickar alltså information och uppgifter om oss själva och vår omgivning fram och tillbaka. Med all denna information, där långt ifrån allt når vår medvetenhet, kan nervsystemet skydda oss från riskabla situationer. Nerver kan sensitiseras (sänka tröskeln för när de skickar signaler) och hyperaktiveras för att skydda skadade vävnader, vilket sker vid t ex inflammation (läkning av skadad vävnad). Det är ju fantastiskt smart. Nervsystemet kan också skapa stabilitet genom att inte tillåta full range of motion, rörelseomfång. Nervsystemet är till och med så smart att det skapar stelhet på vissa ställen, stabiliserar kroppen, för att skydda andra delar av kroppen. Det kan kännas abstrakt, men det är ungefär samma sak som att du reagerar starkare än andra i en situation där du råkat illa ut på något sätt tidigare i livet. Nervsystemet anpassar sig och skyddar oss utefter de erfarenheter den skaffar sig. Det är också därför nervsystemet fortsätter skydda kroppsdelar där vävnadsskadan läkt ut för länge sen, om vi inte lyckas övertala det om att det är säkert och tryggt igen.

Hur gör vi det då? Hur kan vi övertala nervsystemet att det är tryggt att använda hela rörelseomfånget, eller att det är tryggt att tillåta full muskelkraft? Vi har tre olika infallsvinklar att jobba med: omgivningen, uppgiften och själva individen. I omgivningen kan vi förändra den fysiska omgivningen så att nervsystemet måste anpassa sig, men det kan också handla om den sociala omgivningen; att känna sig trygg eller leka med en annan individ. Socialt samspel är otroligt kraftfullt. Uppgiften kan vi leka med, vi måste hitta ett tillräckligt bra syfte så att det blir meningsfullt för nervsystemet att anpassa sig. En uppgift kan vara att transportera sig från punkt A till B, att manipulera ett föremål, men även här kan också det sociala spela in. För individens del handlar det om att vara aktiv, utöka medvetenhet om sig själv och sin omgivning.

Tro det eller ej, men det här inlägget handlar om hästträning! När vi möter motstånd hos hästen, det kan vara mentalt motstånd, att hästen inte kliver under ordentligt med ett bakben eller vad som helst. Då hör jag ofta: låt aldrig hästen vinna! Det här är för mig en helt absurd idé. Vi är väl inte i krig med våra hästar?! Om jag skulle tänka så som fysioterapeut med en klient så skulle jag få sparken. Om vi går in i motståndet, går vi in i krig mot hästens nervsystem. Det slaget vinner vi aldrig. Och gör vi det, betyder det att vi har skapat motstånd/skador någon annanstans, eller ännu värre, att nervsystemet går in i ett kroniskt freeze-tillstånd, att nervsystemet helt enkelt ger upp och förbereder individen för att dö så smärtfritt som möjligt, bedövar och låter hästen gå in i det som benämns inlärd hjälplöshet. För en nervsystemsnörd som jag är det precis lika dramatiskt och hemskt och otänkbart som det låter. Det skär i hjärtat minst sagt.

Vi måste lita på att nervsystemet säger nej av en anledning. En anledning vi antagligen aldrig kommer få reda på. Går vi in i motståndet ger vi nervsystemet en anledning att slåss, vi vill ju det motsatta! Vi vill att nervsystemet öppnar upp sig och tillåter hästen att utforska sin rörelseförmåga, styrka, uthållighet osv. (Nervsystemet har oändligt många verktyg att skydda individen än jag tagit upp här, som t ex fatigue – utmattning osv). Om jag möter motstånd av någon form hos en häst, försöker jag alltid att gå runt det. Här måste jag använda intelligens och kreativitet, kan jag ändra något i omgivningen, är uppgiften tillräckligt meningsfull, har individen ens förstått, har jag ens förstått? Gör andra övningar, ”feed the mistake”, byt omgivning, se till att hästen inte är hungrig, konstruera helt andra rörelsegåtor och se om det kan hjälpa hästen att t ex lossa på de där spänningarna i länden. Glöm inte, det kanske inte är i länden problemet sitter. Det kanske är ridbanan ni är på som skapar mental stress och som för just den hästen kanske dess genetik gör att mental stress leder till spänningar just i länden. Eller så är det en otydlig kroppsuppfattning av bakdelen, proprioceptionen ger en alldeles för otydlig bild vilket gör att nervsystemet skyddar, bara ifall att. Precis som du kör långsammare när sikten är dålig. Något att tänka på är att vävnadsskada leder till försämrad proprioception. Det är därför smart att lägga en stor del av rehabiliteringen på att ge hästen förutsättningar att öka sin proprioception i det tidigare skadade området.

Det finns så många andra möjligheter än att gå in i motstånd. Möjligheterna är oändliga. Ta det lugnt, lek och njut av varenda sekund. Se till att din häst känner sig bäst i världen. Då har du kommit långt för att bli kompis med hens nervsystem!

Att nå fram

Det är inte säkert att det man vill förmedla under en kurs, ett pass eller en lektion tas emot på det sätt man tänkt sig. Att hela tiden utveckla mitt sätt att undervisa är en av de roligaste utmaningarna jag har.

Tidigare i somras höll jag en special-workshop med teori och rörelsepass för ryttare under en heldag. En av deltagarna var den fantastiska Nathalie Béhar. Hon skrev detta som en reflektion efter den dagen:

”Serena är inte bara en glädjespridare och superentusiast – hon är otroligt inspirerande, pedagogisk och proffsig! Mycket givande workshop och upplägg där vi få ta del av spännande och nyttig teori som sedan sätts i praktik i form av rörelsepass. Att som ryttare få lära sig om sin egen fysik och sitt eget rörelsemönster, för att sedan översätta det till hästens, förena det med hästen, upptäcka likheter och skillnader, är så värdefullt och en riktig ögonöppnare. Serena är verkligen något på spåren och många ekipage kommer glädjas av att få ta del av hennes kunskap och upptäcktsresa! Det är just det det handlar om och det Serena uppmanar till: att våga utforska det outforskade och vara öppen och nyfiken inför det vi hittar och inte ännu känner till. Detta må vara en häst/ryttare-orienterad workshop, men det finns lika mycket livsfilosofi att hämta med hem till övrig vardag. Stort tack, Serena, och på återseende!”

Jag blir minst sagt hedrad, tacksam och glad av en sådan beskrivning! Det är också ett kvitto på att det jag vill förmedla faktiskt också når fram! ❤️

Det där med Jaget

Jag är inte min kropp. Jag är min kropp.

Jag är inte mina tankar. Jag är mina tankar.

Jag är inte mina känslor. Jag är mina känslor.

Jag är inte det jag gör. Jag är det jag gör.

Jag är inte mina relationer till andra. Jag är mina relationer till andra.

Jag är inte det jag ser, hör, känner, luktar. Jag är det jag ser, hör, känner, luktar.

Jag är inte mitt jobb. Jag är mitt jobb.

 

Sådana här frågor har jag funderat på ett tag. Inte hela tiden, men tankarna har kommit ibland. Genom samtal, genom studier, genom vardagen.

Att resonera ”jag är inte…” ger oss en distans som i sin tur ger oss förmågan att ändra perspektiv, att inte känna oss fängslade och kan därmed ge oss makt att förändra det vi vill förändra. Men om jag inte är något av det ovan, vad är jag då?

Att resonera ”jag är…” ger oss ett här och nu, ett förkroppsligande av allt. Men vad händer med resonemanget om jag drabbas av cancer, ÄR jag cancer då? Ja jo, om vi ska dra det till sin spets, så ja. Men jag är också så mycket mer, för samtidigt är jag ju också allt det andra. Men det kan vara provocerande.

För att klargöra det självklara, inget av resonemangen är rätt eller fel. Och de är långt ifrån de enda resonemangen man kan ha i frågan om Jaget. Jag ställer två ytterligheter mot varandra för att underlätta tankeverksamheten.

En annan reflektion om påståendena ovan: inget av dem är ju statiska, konstanta. Min kropp förändras ständigt, likaså mina tankar, känslor, vad jag gör, mina relationer till andra, min omgivning och mitt jobb. Det säger inte så mycket för resonemanget ”jag är inte…” förutom att ge en idé om att Jaget då till skillnad mot dessa företeelser kan vara konstant. Men det behöver inte vara så. För resonemanget ”jag är…” betyder det automatiskt att Jaget alltid är i förändring. Precis som dess delar.

 

Som 15-åring ställdes jag inför dessa tankar för första gången, på riktigt. På en sån livsexistentiell nivå. Ännu mer som 17-åring när jag drabbades av en så allvarlig utmattning att jag blev sängliggande och tvingades hoppa av gymnasiet. Att definiera mig med vad jag gjorde kunde jag inte, då hade jag ju inget självvärde kvar. För det enda jag kunde göra var ju att ligga ned och sova. Så jag kämpade med att distansera mitt jag från min förmåga att göra saker. Intellektuellt fungerade det ganska bra, ibland. Men i kritiskt läge, när det intellektuella sattes ur funktion, fungerade det inte alls. Vilken kris. Jag har ändå försökt nu aktivt i över 10 år. Jag är fortfarande inte helt sams med resonemanget.

Sen i våras har jag på djupet försökt att omkoppla mitt autonoma nervsystem, jag skapade många kopplingar under mina tonår och början av 20-årsåldern som var dysfunktionella. Inget fel i det, det handlade om överlevnad, för mig. Denna djupdykning har fått mig att vilja inkludera ännu mer i mitt jag, än distansera mitt jag. För även när jag inte klarar av att göra det jag vill, så har jag kvar mitt självvärde, för jag är så mycket mer än det jag gör. Men jag är också det jag gör; när jag gör fantastiska saker är jag fantastisk, när jag gör saker jag ångrar så är jag även de sakerna och jag lär mig från dem. Jag är mina känslor; min glädje, min sorg, min frustration, min exaltering, min trötthet. Jag är mina tankar, jag är min perception av min omgivning, jag är mina relationer med andra, jag är mitt jobb. Jag är det obehagliga, jag är det behagliga. Det viktigaste för mig att lära mig om mig själv, är att inte behöva vara rädd för något av det.

 

Jag vill gärna ha mer input i resonemangen. Mer erfarenheter. Hjälp mig att öppna mina vyer för vad Jag är och kommentera, skriv, prata!

Joy of movement

Hur mycket erfarenhet har vi av rörelse som ryttare? Känner vi rörelseglädje, hos oss själva och hos hästen?

Vi sätter ord på saker som ska vara på ett visst sätt, använder begrepp som beskriver något som är ‘korrekt’, vi diskuterar vad som är ‘inkorrekt’. Vad händer med diskursen när vi saknar egen rörelseerfarenhet? Vi ska lyssna till forskning och mästare, lära av deras erfarenheter, att uppfinna hjulet på nytt är inte det jag vill förmedla. Men basal rörelseerfarenhet öppnar så många dörrar för utökad och fördjupad förståelse. Konkretisering. Det fina med erfarenheter är att de inte behöver vara korrekta eller inkorrekta, de är lika värdefulla oavsett! Vi måste bara ha mod och nyfikenhet nog att skaffa oss dem. Den tydligaste trenden jag uppmärksammat när jag undervisar rörelse för ryttare är hur lite erfarenhet som krävs för att ryttare ska få upp ögonen för sin enorma potential. Hur begränsningar kan sprängas på bara en timme. Hur dörrar öppnas och nyfikenhet väller in. Ur detta växer sen tankar och idéer till diskursen; jaha, min sits kanske har den här inverkan. Eller jaha, min häst kan uppfatta den situationen si eller så. Eller jaha, det är så en böjning av hästen fungerar. Eller jaha, min bröstrygg kan göra det här, och titta min häst faller inte ut längre! För alla de här smartheterna krävs inte att börja med att klargöra vad som är korrekt eller inkorrekt. För erfarenhet är korrekthet ointressant. Jag har inte haft någon deltagare på ett rörelsepass för ryttare som känt sig mer begränsad efter att ha fått rörelseerfarenhet, än vad de gjorde före passet. Alltid utan tvekan tvärt om. Vi upptäcker möjligheter till rörelse, till mentala utmaningar, till ökad självkänsla, nyfikenhet och experimentlusta. Alla säger: å nu vill jag träffa min häst, tänk att umgås/rida med den här erfarenheten och känslan i kroppen!

Korrekthet. Jag tänker att allt i världen är motsägelsefullt. Brukar skämta med att säga att om någon säger att det är på ett visst sätt och att motsatsen inte existerar, så vet jag att det är bullshit. Att tänka så i samvaron med hästar är oerhört befriande för tanken. För om inget är mer korrekt än det andra, så blir allt okej. Så är min häst alltid bra nog, så är jag alltid bra nog. Det ger mig också en oändlig tillgänglighet till att skaffa mig nya erfarenheter. Om jag en dag tränar med min häst med väldigt hög energi och intensitet, så är det minst lika korrekt att nästa dag sitta still med min häst och bara vara. Om vi testar att föra bogen in kan jag också testa att föra den ut. Allt är ändå rörelsegåtor, movement puzzles, där vi kan lita på att vi automatiskt försöker hitta vår balans och sätt att vara energisnåla. Lita på din egen och hästens självbevarelsedrift. Det vi vet håller oss och våra hästar friska är variabilitet och att skaffa bred och djup rörelseerfarenhet. Det finns ingen korrekthet i världen som slår erfarenhet!

Idéen om korrekthet kan göda rädslan, rädslan att göra fel. Rädslan begränsar oss, dödar vår nyfikenhet och förhindrar oss att skaffa oss erfarenhet. Gör att vi slutar leka. Att leka och vara nyfiken vet vi är det som utbildar oss genom livet. Titta på barn av alla arter! Vad vi gör med våra hästar är inte i närheten så viktigt som hur vi gör det. Hur vi ser på våra hästar, hur vi ser på oss själva, vad vi anser vara bra nog osv. Var inte rädd för att det du gör är korrekt eller inte, se till att göra det med nyfikenhet och öppenhet, så kommer möjligheter att öppna sig för er varje dag!

Men å andra sidan… Efter mycket erfarenhet kan vi börja lära oss vad som är mer eller mindre gynnsamt. Vi kan börja argumentera för vad som nog är mer korrekt ändå 🙂 Och det är inget fel med det, så länge vi kan behålla vår nyfikenhet och därmed vår rörelseglädje. För om vi inte tycker det vi gör känns meningsfullt och saknar glädje, så är det mer skadligt, oavsett hur korrekt det anses vara.

I skrivande stund sitter jag och tittar på hästarna i hagen. Min häst Jupiter leker med en av de nya hästarna, som också är en häst jag har äran att träna just nu. Jag inser att Jupiter tränar den hästen hundra gånger bättre än vad jag gör. De använder inga begrepp, vet inte vad korrekt är. De leker; utmanar varandras rörlighet och balans i ren rörelseglädje. Båda känner sig trygga i situationen. Vilken inspiration!

Mellan den 5-8 juli var jag hos Monika Sanders utanför Varberg för att undervisa under sommar-retreatet Joy of Movement. Vi levde utan telefoner och internet tillsammans med hästarna. Vi mediterade under Monikas guidning varje dag, jag höll rörelsepass varje dag och vi hade ridlektioner varje dag. Att få leka och bara vara tillsammans på det sättet var en fantastisk upplevelse. En upplevelse jag bär med mig och inspireras av varje dag.