Jo, jag var ju på workshop 10-12 februari. En workshop som heter Fighting Monkey, med Jozef Frucek och Linda Kapetanea. Jag har faktiskt inte smält allt än, så det får komma lite pö om pö. Det var i alla fall två teman: Anatomy of Injury (https://fightingmonkey.net/concepts/32-panatomy-of-injuryp) och Earthquake Architecture (https://fightingmonkey.net/concepts/31-pbuilding-a-structure-to-handle-lifes-earthquakesp).
Men alltså vadå, vad är Fighting Monkey för nåt egentligen? Kolla här: https://www.youtube.com/watch?v=av4qO5Rbs_c#action=share
Det är helt omöjligt att jag ska komma med något slags referat. Som total nybörjare vet jag ändå inte vad jag pratar om! Men känner ändå för att skriva av mig lite egna tankar och reflektioner. Det blir lite rörigt, vissa saker lämnar jag utanför det här inlägget och andra saker kommer jag även ta upp senare i andra inlägg, om jag känner mig själv.
Vi beskyller våra muskler för det mesta. Musklerna får vara syndabockar när saker går fel; de är för korta, för slappa, för svaga, för spända. Vi misshandlar dem så att de ska skärpa till sig. Men så är det ju inte ens deras fel! (Varför börjar vi alltid i fel ände…?)
Nej, det är fascians fel, kanske du säger. Men det är inte stackars fascian heller.
Men senorna och ligamenten då? Nä, inte deras fel heller. Inte din anatomi heller.
Det är ditt och din omgivnings fel. Ditt nervsystem med din hjärna. Det tar tid. Och kräver en insats, kanske en omställning. Av dig, strukturer, miljö, normer. Ingen quick fix. Dina muskelfibrer, senkollagen och bindväv anpassar sig till vad DU utsätter dem för. Vad nervsystemet och miljön kräver av dem. Du är en organism. Du äter upp dina celler om du fokuserar på rörlighet, styrka… Träna koordination!
Det jag lärt mig om mig själv är att jag är kapabel till så mycket mer än jag tror, utan för att det för den skull behöver upplevas som extremt jobbigt eller svårt. Så länge jag befinner mig i en miljö och bland människor som tillåter det. Att vara flera mil utanför sin komfortzon sju timmar per dag, tre dagar i sträck är möjligt om jag sätter mig i en möjliggörande situation. De flesta människorna kände jag inte ens.
Slutsats: se till att du sätter dig i situationer där det blir enkelt att vara utanför din komfortzon. För det är tillräckligt utmanande i sig. Sprid vänlighet och öppenhet. När jag efter dag två på workshopen tänkte tillbaka på vad jag gjort under dagen, kunde jag knappt tro att det var sant. Jag insåg att min kropp och mitt psyke förtjänar mycket mer cred än vad jag ger den!
En annan sak jag upptäckte om mig själv är att jag kan bli väldigt tyst och tillbakadragen när jag blir stimulerad av något som utvecklar mig, är intressant och utmanande. Då kommer min introverta sida fram till fullo, folk kommer fram och undrar hur jag mår. Jag mår fantastiskt. Hjärnan jobbar så hårt att tankar inte får rum. När dagen är slut stannar jag gärna kvar i sammanhanget en stund efteråt, i periferin. Som successiv avvänjning av situationen, jag vill inte bryta för abrupt. Ett par timmar senare sprutar tankarna in i huvudet på mig som av fulladdade kulsprutor. Sen vilar jag. På. Av. På. Av.
Vad är egentligen naturligt och effektivt? Organismer anpassar sig till det som de utsätts för. Gör dina proprioceptorer smartare. (Just det, kanske behöver sin förklaring. Proprioceptorer är nervreceptorer som finns i hela kroppen som ser till att du vet vart dina olika kroppsdelar är i relation till din egen kropp och till rummet, utan att du behöver titta på, lyssna efter eller ta på dem. Till exempel är det proprioceptionen som gör att du kan sätta fingertoppen på nästippen samtidigt som du blundar).
Redan efter dag två så kände jag att jag börjat gå annorlunda. En annan observation var att min perception hade skruvats upp. Båda dessa effekter hänger fortfarande i. I vanliga fall tar jag in väldigt mycket från min omgivning, särskilt stämningen och andra människors känslotillstånd. Men nu är det som att mina ögon känns större, jag lägger märke till fler saker. Jag hör annorlunda, mer distinkt. Jag känner mer direkt och dofterna i näsan krigar om uppmärksamhet.
I vilken position jag än är i, vill jag alltid kunna förflytta mig, byta riktning. Precis som jag vill att min häst ska kunna; övergångar i balans.
Om du måste motivera någon, är det i princip redan kört. Mina tankar om vad lärande är har under helgen verkligen fått sig en skjuts. Jag vill lära mig ur kaos, skapa min egen väg. Annars lär jag mig ett system. Ett kaos är alltid mer föränderligt, anpassningsbart. Ett system förslavar och du behöver egentligen inte någon djupare förståelse. Det är lätt att ställa frågor om det du inte kan. Det är svårare att ställa frågor om det du redan kan. Hetsa inte inlärning, tänk dig att du ska leva i 120 år. Målet är inte att du ska veta mer, målet är att du ska veta mindre. Don’t be greedy, no one cares! Keep your integrity. Fundera på det en stund… Nu kastar jag kanske bara ur mig saker som verkar helt oförståeliga, men kolla in den här i alla fall, detta tilltalar mig så fantastiskt mycket!
Jag har i flera år haft den mycket dåliga affärsidén att jag sagt till mina elever att målet är att de inte ska behöva mig. Jag har menat det varje gång.
Idag red jag för första gången sen Fighting Monkey. Det kändes helt overkligt. Jag och Juppe red ut i skogen, lunkade och rejsade om vartannat. Min sits var helt annorlunda. Min tyngdpunkt var ständigt redo att förflytta sig i vilken riktning som helst, mitt bäcken var under full kontroll, över- och underkropp var i balans. Jag kunde följa med Juppes rörelser på ett helt annat sätt än tidigare, även när han flög iväg i ökad trav hängandes på bogarna så kunde jag stanna i balans och följsamhet. Galoppen var fantastisk. Det som slog mig var hur bekvämt det var, balansen var liksom där och skötte sig själv, samtidigt som jag kände varenda kroppsdels position och rörelse. Inte nog med att jag kunde följa rörelser, det var som att jag kände varenda led i Juppes kropp, jag kunde känna rörelserna och energin längs med hans ryggrad, lederna i hans ben. I traven fick jag tillfälle att se vår skugga. Då såg jag hur hans svans, fortsättningen på hans ryggrad, rytmiskt böljade från sida till sida. När vi vinklade bäckenet slog den mellan hans bakben. DETTA ÄR SÅ FETT! Det låter som jag har blivit frälst och galen. Men egentligen är det inte så konstigt som det låter! Jag måste utforska detta mer. Just nu står jag som mellan hästvärld och movement-värld, i mig länkas de samman som det mest naturliga i världen. Jag önskar fler med mig vill utforska den sammanlänkningen tillsammans med mig!
En kort snutt från Juppes och min tur idag:
Gai-Jin verkade tycka att det var något annorlunda med mig idag. Min lilla dressyrprinsessa skulle plötsligt ut i skogen på äventyr. När Gai-Jin känner sig modig, då är det bara att hänga på. Jag gillar inte att pusha mina hästar utanför komfortzonen. Däremot uppmuntrar jag alltid nyfikenhet. Försöker få dem att höja sitt självförtroende och vara starka i sig själva, så som de är. Gai-Jin kommer alltid att ha nerverna på utsidan. Och det är helt okej, fantastiskt bra till och med! Förr fick hon dock alltid panikreaktioner. Mitt mål är att mina hästar alltid ska tänka. De får gärna både agera och reagera ibland, så länge de håller sig tänkande. Allt detta hänger ihop, jag vill ha en hög self-efficacy hos hästen i det vi gör tillsammans. För då går de utanför sin komfortzon alldeles av sig själva, kanske särskilt en sådan överambitiös häst som Gai-Jin. Modiga Gai-Jin från idag:
Det Jozef säger i youtubeklippet här ovan om ”teaching without a teacher”, vill jag även applicera på utbildningen av hästarna. Don’t be afraid. Let them be great!
Någon kanske undrar, hur fan kom jag in på en workshop som heter Fighting Monkey?! Jo, för bästa Marcel fixade så att Jozef kom hit till Stockholm och såg till att jag anmälde mig (inte för att jag var så jättesvår att övertala), tillsammans med bästa Lotta! Så helt ensam var jag inte under helgen, förutom Marcel och Lotta var vi flera från Movement Stockholm med. Utan er hade jag aldrig kommit dit, TACK!! (check it out! –> http://www.movementstockholm.se)
Vårterminen med Movement Stockholm har satt igång. I början på veckan tänkte jag att jag skulle försöka komma ikapp med resten av livet och inte gå på pass förrän på torsdag. Det gick sådär. Var där redan igår och lyckades trotsa min rädsla för att vara upp och ned, än en gång. Rädslan börjar ändå avta i intensitet, vilket känns som en enorm seger. Så konstigt livet kan vara ändå. I höstas träffade jag Marcel och Lotta på en idrottsdag. Och nu är jag här; har varit med Stockholm Movement en termin och varit på en workshop som heter Fighting Monkey. Och är i extas.
Serena Jöngren 
Underbar läsning!!! ❤
GillaGilla